Men, det kanske har undgått någon att det är Östnyland som kan avgöra valet! Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund möts i en sista duell i Lovisa 5 juni. I och med att utfrågningarna hittills inte lyckats slita upp någon klyfta mellan kandidaterna, är det nu upp till östnylänningarna att se till att den bästa kandidaten vaskas fram!

Också Östis och Borgåbladets läsare får vara med och fixa frågeformuläret, skicka dina frågor på adressen micaela.roman@on.fi – senast 25 maj vill jag ha frågorna!

(En mer privat reflektion i samma ärende som figurerar på ledarplats i BBL 11.5)

Har i några dagar funderat på det här. Med hur svårt det är att våga fråga någon, vän, bekant eller okänd person, hur det står till egentligen. Jag, som kanske också någon annan, skulle önska att jag levde upp till idealet, att jag ser människor och är lyhörd och ja, är en sådan som reagerar på människor i min omgivning.

Jag är väl det ibland. Och ibland misslyckas jag vara det.

Det hände sig för några år sedan, att jag befann mig i en situation där en bekant satt i ett förhållande som inte var det bästa. Det var egentligen mycket långt från det bästa. Det råkade sig så, att just det förhållandet till synes var ett väldigt fint sådant. Då man tittade på det utifrån. Jag kan nuförtiden erkänna att det var ett förhållande jag till och med var lite avundsjuk på – allt såg ut att löpa smort. Den vanliga visan, bra eller till och med mycket bra jobb, fin lägenhet och vackra barn.

Hur det nu kom sig så var jag med om en situation där jag fick en insyn i att allt egentligen stod ganska galet till. Att det inte var sunt för någon part i den familjen att befinna sig i just den familjekonstellationen. Varken för föräldrar eller barn. Och, på något sätt så for det bara ur mig, då jag samtalade med den ena fullvuxna parten, att det ju inte alls behöver vara på det sätt det då var.

Och, det visade sig att den meningen kom att ändra den familjens liv. Genom tårar, ilska och sorg, ledde den öppning jag då gjorde till att livet blev bättre för samtliga inblandade. Jag fick redan då, men också efter den här processen höra att bara det att någon, det råkade i det här fallet vara jag, påpekade att allt inte såg ut att stå rätt till, bidrog till att parterna erkände detta för varandra. Att de efter det här tvingade sig själva att göra något åt saken.

Naturligtvis kändes det inte enbart bra, i synnerhet inte då processen startade, att veta att det var jag som satte igång det hela. Vem vill nu egentligen veta att man är en av många orsaker till att en kärnfamilj splittras?

Men, nu efteråt känns det bra. Jag är stolt över att jag vågade säga något. Att jag just i det fallet inte fegade ur, gömde huvudet i sanden och dillade på om helt oväsentliga saker.

Orsaken till att jag nu helt plötsligt skriver om det här? Jag stod och övervägde här en dag, om jag skulle säga något eller ej, och bestämde mig för att göra det. Efter ett, mitt, hummande om att jag inte vill tränga mig på fick jag som svar, det man oftast ju ändå får.

”Det värsta är då ingen vågar säga något.”

(Mer privata reflektioner finns här)

Vi var själva tvungna att vända oss till sjukhuset senaste vecka, den lille i familjen blev svårt sjuk och HVC:n i hembyn Nickby hade redan hunnit stänga. Vi fick en tid på jouren rätt snabbt, mycket snabbt till och med. Väl framme på sjukhuset fick vi vänta och att vänta med ett litet barn som inte precis trivs med läkare är ju inte lätt.

Omgångarna på joursidan var många, efter en dryg timmes försening fick vi träffa en allmänläkare som verkade lite stressad och som inte blev lugnare av att den lille fick spatt då han skulle undersökas. Min första reaktion, som nog satt i ganska länge, var den att läkaren inte hade speciellt bra hand med barn och att han nog inte såg den lille som individ och patient. Mig lyssnade han inte speciellt mycket på, läkaren, då jag försökte ge honom några nycklar för hur den lille kunde lugna ner sig.

Sköterskan som skulle ta blodproven på den lille, ja, hon tyckte jag inte tog någon notis om att det var ett barn på under tre hon skulle sticka i. Det var en riktig pärs att få proven tagna, och det blev inte lättare av att ja, jag tyckte att hon inte var så mån om att ta det lite piano med barnet. Men, vad vet jag – man kanske bara skall vara pang på med nålarna då det gäller barn?

Röntgen igen, sist ut, med en mycket trött och arg patient som kund. En alldeles underbar röntgenskötare som gjorde sitt allt för att den lille inte skulle drabbas av också röntgenskräck. Den lille fick titta på apparaterna och fick välja mjukisdjur som satt på ”kameran” – och just det momentet gick bäst av alla.

Tre så olika träffar under loppet av några timmar. Efter de här forslades vi över till avdelningen och där var det helt andra tag. En alldeles underbar sköterska och en alldeles underbar läkare som tog oss till sig. Den lille blev så avslappnad att han till slut vågade somna – och jo, tröttheten och mattheten tog också över. Men, också vi sågs och hördes på ett helt annat sätt – vi fick fråga, vi fick svar, vi fick frågor och de lyssnade på våra svar. Framför allt sattes ett stopp för den hysteri och oro vi drabbades av på jouren.

Såhär några dagar senare kan jag säga att vi fick både god och mindre god vård. Precis som vi, vi reagerade ju olika vi också i olika situationer, så hade ju också personalen sina egna särdrag. Den ena var kanske trött, den ena var kanske stressad, den ena var orolig för vårt barn och en del gjorde bara sina jobb. Men, det är skillnad att på att vara på jobb och att vara patient. Som patient, som sjuk eller nära anhörig till en sjuk är man så otroligt känslig, orolig och sårbar. Så, jag vet inte om det är ett råd eller om jag bara skriver ur mig, men det behövs så lite för att det skall kännas så mycket bättre. Som att man blir sedd och hörd, redan det räcker långt.

Mer info finns här (Borgåbladet) och här (Östra Nyland).

Med anledning av detta har jag också i dag fått besvara frågan om det här innebär slutet för tidningen i pappersform? Nej. Det digitala utbudet är ett komplement till det som trycks på papper.

Samtliga, var och en av de åtalade, bedyrar sin oskuld. Och skuldbelägger dem som delat ut domarna.

Inte bara i det här fallet, utan i många, många fall då offentliga personer står i en icke-självvald ljuskägla för ett misstag eller brott de misstänks ha genomfört – hur skönt skulle det inte vara om ens någon av dem någon gång bara lade ner handskarna och medgav att jo, jag gjorde bort mig, jag har felat?

På tal om påsken, vi har rätt få påsktraditioner i vår familj. Det enda jag kan komma på just nu är att jag äter memma, ännu för några år sedan kunde jag inte ens tänka mig memma, men nu har jag lärt mig inmundiga också det. Med tillbehör grädde + socker går det mesta väl ner? Kan man göra en battle av det här, att jämföra med den ständiga mandelmassa / sylt-kampen som pågår i februari?

Hur skall memma ätas? Vilka ”kryddor” bör ingå?

Hur jag får respons? Jag har identifierat några kategorier.

1. ”Arga tanten”

Arga tanten närmar sig per telefon. Så fort jag hasplat ur mig mitt namn så sätter svadan igång, det som är karakteristiskt för den arga tanten, det är att hon aldrig, aldrig presenterar sig.

2. Omvägsfeedbackarna

Den här kategorin består av två diametralt olika typer. Den ena gruppen är den som inte vill besvära mig med sitt ärende. Som tar samtalet eller e-posten via någon annan på redaktionen. Den här typen är oftast mer än underbar att prata med då vi äntligen kommer i kontakt, det är oftast fråga om personer som har en fråga om något jag eller någon annan skrivit, som vill korrigera något som varit på tok i tidningen, för att rätt skall vara rätt. Den andra delen av gruppen det är personerna som skickar mail eller ringer till någon annan på tidningarna, med respons de inte vill ge mig direkt. Ofta är det fråga om negativ kritik, alltså inte sådan att jag skulle uppfatta som negativ att få, men innehållet i feedbacken är negativ.

3. Vi stötte på varandra på gatan-feedback

Det här är den feedback jag får på gatan, i butiken eller då jag sitter på bussen. Den är ofta positiv. Korta kommentarer som ”jag läser alltid Borgåbladet”, ”Östis har blivit så mycket bättre” och sådant. Kan det vara så att den här direkta feedbacken, den är positiv just på grund av att den ges ansikte mot ansikte?

4. Samtalet jag ser fram emot

Det finns en handfull personer som ringer eller tittar in med jämna mellanrum, med både positiv och negativ feedback. De presenterar sig och motiverar den feedback de framför. De här personerna känns som om de vill bidra till att göra tidningarna bättre, tillsammans med oss.

Jag har sagt det tidigare, men jag upprepar det gärna. All feedback är mer än välkommen, jag har tusen och en saker kvar att lära mig. Till och med kategori 1 är välkommen, men jag måste erkänna att jag tycker att det hör till god fason att presentera sig, hur arg man än må vara.

Kronos och kairos.

Kronos, det är tiden som vi uppfattar den i dag. Klockan. Datum. Ålder. Kairos igen, det är kvalitetstid, en skön stund, en känsla av att vara här och nu. Kairos kan kallas en oas i Kronos öken.

Jag lärde mig detta då jag läste och kände igen mig barnpsykiatern Janna Rantalas text ”Barnets tid”, du kan läsa texten här.

Det att den vinnande sången, ”När jag blundar”, är den som kommer att ljuda i maj i Baku, det är helt enkelt för mycket för en överraskande stor del av dem som hasade sig till tangentbordet.

”Eiks suomalaisen pitäs edustaa Suomea?” är en av de första kommentarer som dyker upp på kvällstidningen Iltalehtis sida. Iltalehti som för övrigt under lördagkvällen var på väg att skicka Pernilla Karlsson till Bagu.

Trots att allt för stor vikt inte bör fästas vid vad som pågår på diskussionsforum, i synnerhet inte i frågor som gäller finlandssvenskhet, invandring eller alkoholpolitik, är det ändå massa som rör sig i dessa kretsar så stor, att det ger en bild av hur en del av oss finländare tänker.

”Olen erittäin pettynyt. Minua voi sanoa lapselliseksi, mutta miksi ihmeessä suomesta lähetetään euroviisuihin nainen joka laulaa ruotsin kielisen biisin? Huoh.”

På något sätt skulle jag förstå upprördheten, besvikelsen över att det finska folket (ja, det var ju trots allt folkets röst som avgjorde) valde en låt på svenska om alla de bidrag som tidigare tävlat i ESC skulle ha varit enorma framgångar. Men, nu är det ju inte så, jag säger bara Kojo och Nuku pommiin.

Ibland brukar vi i Svenskfinland oja oss över hur dåliga kunskaper svenskarna har om Finland. I synnerhet brukar vi visa upprördhet över att svenskarna var gång verkar så överraskade över att det finns människor som pratar svenska i Finland. Men, det ser inte bättre ut här hemma:

”En ole tyytyväinen. Mielestäni on epäreilua että ruotsalaisilla on kaksi edustajaa kisoissa.”

Jag vet inte riktigt vad man skall säga. Det att Sjundeå-Pernilla sjunger på svenska, det innebär att Sverige har två representanter i Baku? Hur många har då inte England?

”Suomea lähdetään edustamaan suomella tai englannilla.”

Ja, ni ser. Hellre tävlar Finland under den engelska flaggan, än under den svenska. Och då vi nu är inne under fanan, så kan vi lika bra gå direkt in på politiken. Det att Pernilla sjunger på svenska, det kommer att ha en effekt i kommunalvalet i höst.

”Hurrit edustamassa suomea, hyi helvetti. Ääni perussuomalaisille.”

Då det nu är aktuellt med en reform av undervisningen i de finländska skolorna, så ser det inte bättre ut än att vi först och främst måste satsa på historie- och geografitimmarna. Det tycks vara obekant för de flesta i ett hurudant land vi egentligen bor. Sen vill jag påstå att det skulle vara lönt att satsa några timmar av skolåret på kunskap i argumentation och debatt. Det för att diskussion över huvud taget skall kunna föras öppet i det här landet, för att all debatt – i synnerhet den som kan gå het – inte skall behöva föras anonymt på webben. Anonymt på webben på undermålig nivå dessutom.

I den diskussion jag tittade på, kom det in några små försiktiga påståenden om att Pernillas låt är bra, att det trots allt är ett tvåspråkigt land vi bor i och att det måste få vara okej att också prata – och sjunga – på svenska i vårt land. De argumenten kan alltid avfärdas på följande sätt:

”Kylläpä täällä paljon tunnutaan vihaavan suomen suomenkielistä kansaa.”