Jag citerar Magnus Uggla, som skriver såhär på Twitter:

”I 20 år har världen slängt skit på Whitney H, men så dog hon och då är det plötsligt R I P och ”We will always love” you för hela slanten.”

Jag har funderat på samma sak tidigare, då större eller mindre storheter gått ur tiden. Hur det känns som om ”alla” helt plötsligt brister i gråt och påstår att det är den största möjliga förlusten som drabbar oss och envar, också då det som sett ut som spottkoppar går vidare. Och inte bara det, men det som åtminstone i de finska kvällstidningarna sticker i ögat, nu kopplat till Whitney Houstons död, är att mer eller mindre vem som helst kan uttala sig som specialist i fallet Whitney. Bara under veckoslutet uttalade sig Vicky Rosti, Marika Krook samt någon misskandidat om hur det gick som det gick för Whitney Houston – och jag kan inte låta bli att undra vilken expertis det är som talar? Och varför media, vi, väljer just den vinkeln på våra grejer?

Äh. Det är klart att jag också sörjer en människas öde, Whitney hade mer än gärna fått fortsätta bland oss levande i många, många år till, men jag hoppas att det här exemplet nu än en gång skall påminna oss om det självklara. Det gäller att älska människan – då det är det man påstår att man gör – så länge människan lever.