Jag och vi flyttade till Sibbo, Nickby, hösten 2006.
Vi funderade en del över vårt drag, hur smart skulle det vara att flytta ut på landet, till ett ställe där vi inte känner någon, till vilket vi inte har någon som helst koppling? Hur långa skulle resorna in till Helsingfors kännas, skulle någon någonsin komma ut för att hälsa på oss?
Trots att frågetecknen var många, så bestämde vi oss ändå för att flytta ut. Vi ville bort från Helsingfors.
Det var den hösten frågan om en annektering av Sibbo – med ny hemadress Helsingfors – dök upp så där att jag uppfattade den, första gången. Min reaktion då var den den nog är i dag också: jag, som fattat ett aktivt beslut att flytta bort från Helsingfors, kunde helt plötsligt stå inför att vara Helsingforsbo igen.
En möjlighet är att en ny kommunstruktur inte påverkar det dagliga livet speciellt mycket, men på en känslomässig nivå kan jag inte låta bli att reagera, det känns knasigt att jag kan tvingas flytta tillbaka till Helsingfors, mot min vilja.
Skriven av: Micaela Röman | 08.02.2012 14:42:30
Tänk på oss som redan mot vår vilja blivit Lovisabor! Jag har själv också mycket medvetet valt att flytta bort från Lovisa för si sådär 20 år sedan, men är numera i officiella sammanhang Lovisabo, men själsligt komer jag alltid att vara Liljendalbo.
Maria, jag tänkte på er – människor med betydligt djupare rötter och ortsidentitet – då jag skrev mitt inlägg. För mig är det mer en känsla, jag har all förståelse för att gränsflytt känns på en betydligt djupare nivå för tex. släkter som bott på ett och samma ställe i generationer.
En gång Pernåbo, alltid Pernåbo – men att i officiella sammanhang skriva Lovisa plågar mig inte alls. Insåg tidigt fördelarna. Lovisa är en hanterlig kommun, blir ännu bättre när Lappträsk kommer med. Det intressant att studera kommunkartor och församlingsgränser några hundra år bakåt; man har friskt möblerat om och ritat nya kartor på det här området i takt med att förhållandena har förändrats. Men Lovisa ska fortsätta som en egen kommun, vi har hygglig service och fantastiska möjligheter att utvecklas till något ännu bättre och trivsammare. Vi behöver arbetsro och möjligheter att ohotade tänka konstruktivt!
Jag funderade också över det här med arbetsro i kommunerna och, också utanför kommunreformen, hur de negativa nyheter vi pressmänniskor fick och var tvungna att förmedla igår, påverkar våra läsare. Jag grubblar över hur vi kan påverka känslan av överhängande hot och eller hur vi kan bidra till en känsla av att det alltid lönar sig att tro på framtiden.