Som jag tidigare konstaterat, jag har för flere år sedan bestämt mig för att inte klaga på vädret. Att klaga förändrar ingenting, allra minst vädret.
Men, i alla fall. Den här vintern och vad den gör med oss.
Den seriekrock jag var med om för några veckor sedan har satt sina spår. Inte så att jag skulle låta bli att ta mig ut i trafiken med bil, men det känns väldigt obehagligt att köra i väder som innebär dålig sikt, snö som yr upp och det ofta omgiven av väldigt tät och tung trafik. Den bredfiliga vägen på sträckan mellan Borgå och Lovisa är tung att köra i dåligt väglag. Det är frapperande att medbilisterna, de många olyckorna till trots, fortfarande kör alldeles fast i baken på en och girar in tvärt framför fören då de envisas med att köra om, trots att sikten är nära med noll.
Nåja, det om trafiken och det lilla personliga trauma jag själv upplever mitt i trafiken.
Med ett lite bredare perspektiv, så känns det ändå konstigt att vi i Finland blir så överrumplade av all denna snö. Veckoslutet och all den snö som vräkte ner ledde till att många satt alldeles insnöade i sina stugor, dels på grund av att man inte hann ploga upp vägar i den takt snön föll, dels för att de egna krafterna inte räckte till för att skotta den snö som föll på egen gård.
Samtidigt, för att se något positivt i snön, så känns det som om många får en hjälpande hand och många agerar vardagshjälte just nu. Än är det en mommo som får hjälp med att bli utskottad ur sitt snögissel, än är det bilister som får hjälp av förbipasserande då bilarna fastnat i snön. Det är något i de här ”undantagstillstånden” som tar fram det bästa i många av oss.
Nyheten om att en kvinna dött i Helsingfors idag, det då snö och is föll från ett tak, får många att stanna upp. Under de senaste snörika vintrarna har detta hänt alldeles för många gånger. Hur många människor skall få en istapp i huvudet och dö, innan husbolag och de som ansvarar för att snö skall bort på ett så säkert sätt som möjligt, inser att det inte är en valfri uppgift? Att det nu snöade så mycket just under ett veckoslut, det skall inte få påverka. Olyckor, katastrofer och rikt snöfall inträffar ofta under tidpunkter som inte går hand i hand med kontorsarbetstider.
För det är lite katastrofområde över situationen just nu. Under de senaste veckorna tycker jag att jag så ofta hört att det bästa man kan göra just nu, det är att stanna hemma. Att man inte skall gå ut över huvud taget, att man allra minst skall ta bilen om man nu envisas med att gå ut. Men, alla kan inte stanna hemma alla dagar. Att sitta hemma och vara rädd är inte heller det allra sundaste i längden.
Jag vet inte, men var det så här stora kaos tidigare om vintrarna? Är det media som klappar upp en hysteri kring något så ordinärt som ”lite snö”?
Skriven av: Micaela Röman | 20.02.2012 10:26:17
Det är fasansfullt rosa och en massa hjärtan oavsett var man tittar in idag. På det sättet är det ju fint, att vi lånar delar av den här dagen, att vi kanske kommer ihåg att säga till en vän eller kär att vi faktiskt tycker om henne eller honom i fråga. Sådär om man missar att göra det alla andra dagar under året.
Jag kan inte påstå att det här är en dag som på något sätt firas i vår familj. Jag har lovat min man att föra ett klädesplagg för bearbetning hos sömmerska, det är något han vill få gjort och jag tyckte jag var tillräckligt fantasirik då jag ser till att få det här jobbet inlett just idag.
Jag har, i flere repriser, lagt ut texten om att jag inte är den mest sociala typen. Att jag är den som trivs rätt bra för mig själv och att jag ofta är urusel på att hålla kontakt med människor som är mig oerhört kära.
Dessa konstateranden till trots.
Det som, på ett personligt plan, lyft sitt huvud inför den här dagen (och så gott som alla andra dagar också, i flere års tid), är saknad. Det är ju inte precis pop att gå ut och säga att man a) förlorat en vän och att man b) oavsett orsak till skilda vägar c) saknar denna vän något så oerhört mycket.
Det finns en människa jag saknar dagligen. En människa som under flere års tid var den som visste mest om mig, jag tillbringade mest tid med, som visste precis allt om mig. Och vice versa. Den här människan finns inte i mitt liv längre och jag saknar den här människan. Det går faktiskt inte en dag utan att jag tänker på det som en gång var min allra bästaste vän.
Jag vet inte ens själv riktigt vart jag vill komma med mig själv och det här inlägget. Men, i och med att känslorna pockat på, så är det lika väl att skriva det av sig. Om inte annat, i en värld full av rosa och hjärtan och fina offentliga tjut om kärlek till alla vänner just idag – så en note to self.
Krama inte kompisen bara idag. Krama kompisen alla dagar.
Skriven av: Micaela Röman | 14.02.2012 08:59:10
I lördagens Bbl ingick ett reportage om Johanna Karlsson som drabbats av en hjärninfarkt. Jag har fått några frågor om var man kan hitta Johannas blogg, ”Mitt liv som fågelskrämma”, och vill berätta att adressen lyder: flaxaren.ratata.fi - klicka så kommer du direkt till Johannas blogg!
Skriven av: Micaela Röman | 13.02.2012 13:56:23
Jag citerar Magnus Uggla, som skriver såhär på Twitter:
”I 20 år har världen slängt skit på Whitney H, men så dog hon och då är det plötsligt R I P och ”We will always love” you för hela slanten.”
Jag har funderat på samma sak tidigare, då större eller mindre storheter gått ur tiden. Hur det känns som om ”alla” helt plötsligt brister i gråt och påstår att det är den största möjliga förlusten som drabbar oss och envar, också då det som sett ut som spottkoppar går vidare. Och inte bara det, men det som åtminstone i de finska kvällstidningarna sticker i ögat, nu kopplat till Whitney Houstons död, är att mer eller mindre vem som helst kan uttala sig som specialist i fallet Whitney. Bara under veckoslutet uttalade sig Vicky Rosti, Marika Krook samt någon misskandidat om hur det gick som det gick för Whitney Houston – och jag kan inte låta bli att undra vilken expertis det är som talar? Och varför media, vi, väljer just den vinkeln på våra grejer?
Äh. Det är klart att jag också sörjer en människas öde, Whitney hade mer än gärna fått fortsätta bland oss levande i många, många år till, men jag hoppas att det här exemplet nu än en gång skall påminna oss om det självklara. Det gäller att älska människan – då det är det man påstår att man gör – så länge människan lever.
Skriven av: Micaela Röman | 13.02.2012 08:49:47
Jag och vi flyttade till Sibbo, Nickby, hösten 2006.
Vi funderade en del över vårt drag, hur smart skulle det vara att flytta ut på landet, till ett ställe där vi inte känner någon, till vilket vi inte har någon som helst koppling? Hur långa skulle resorna in till Helsingfors kännas, skulle någon någonsin komma ut för att hälsa på oss?
Trots att frågetecknen var många, så bestämde vi oss ändå för att flytta ut. Vi ville bort från Helsingfors.
Det var den hösten frågan om en annektering av Sibbo – med ny hemadress Helsingfors – dök upp så där att jag uppfattade den, första gången. Min reaktion då var den den nog är i dag också: jag, som fattat ett aktivt beslut att flytta bort från Helsingfors, kunde helt plötsligt stå inför att vara Helsingforsbo igen.
En möjlighet är att en ny kommunstruktur inte påverkar det dagliga livet speciellt mycket, men på en känslomässig nivå kan jag inte låta bli att reagera, det känns knasigt att jag kan tvingas flytta tillbaka till Helsingfors, mot min vilja.
Skriven av: Micaela Röman | 08.02.2012 14:42:30
Senaste kommentarer