Det har inte undgått någon att SFP skall välja en ny partiordförande på partidagen i juni.
Men, det kanske har undgått någon att det är Östnyland som kan avgöra valet! Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund möts i en sista duell i Lovisa 5 juni. I och med att utfrågningarna hittills inte lyckats slita upp någon klyfta mellan kandidaterna, är det nu upp till östnylänningarna att se till att den bästa kandidaten vaskas fram!
Också Östis och Borgåbladets läsare får vara med och fixa frågeformuläret, skicka dina frågor på adressen micaela.roman@on.fi – senast 25 maj vill jag ha frågorna!
Skriven av: Micaela Röman | 14.05.2012 05:53:37
(En mer privat reflektion i samma ärende som figurerar på ledarplats i BBL 11.5)
Har i några dagar funderat på det här. Med hur svårt det är att våga fråga någon, vän, bekant eller okänd person, hur det står till egentligen. Jag, som kanske också någon annan, skulle önska att jag levde upp till idealet, att jag ser människor och är lyhörd och ja, är en sådan som reagerar på människor i min omgivning.
Jag är väl det ibland. Och ibland misslyckas jag vara det.
Det hände sig för några år sedan, att jag befann mig i en situation där en bekant satt i ett förhållande som inte var det bästa. Det var egentligen mycket långt från det bästa. Det råkade sig så, att just det förhållandet till synes var ett väldigt fint sådant. Då man tittade på det utifrån. Jag kan nuförtiden erkänna att det var ett förhållande jag till och med var lite avundsjuk på – allt såg ut att löpa smort. Den vanliga visan, bra eller till och med mycket bra jobb, fin lägenhet och vackra barn.
Hur det nu kom sig så var jag med om en situation där jag fick en insyn i att allt egentligen stod ganska galet till. Att det inte var sunt för någon part i den familjen att befinna sig i just den familjekonstellationen. Varken för föräldrar eller barn. Och, på något sätt så for det bara ur mig, då jag samtalade med den ena fullvuxna parten, att det ju inte alls behöver vara på det sätt det då var.
Och, det visade sig att den meningen kom att ändra den familjens liv. Genom tårar, ilska och sorg, ledde den öppning jag då gjorde till att livet blev bättre för samtliga inblandade. Jag fick redan då, men också efter den här processen höra att bara det att någon, det råkade i det här fallet vara jag, påpekade att allt inte såg ut att stå rätt till, bidrog till att parterna erkände detta för varandra. Att de efter det här tvingade sig själva att göra något åt saken.
Naturligtvis kändes det inte enbart bra, i synnerhet inte då processen startade, att veta att det var jag som satte igång det hela. Vem vill nu egentligen veta att man är en av många orsaker till att en kärnfamilj splittras?
Men, nu efteråt känns det bra. Jag är stolt över att jag vågade säga något. Att jag just i det fallet inte fegade ur, gömde huvudet i sanden och dillade på om helt oväsentliga saker.
Orsaken till att jag nu helt plötsligt skriver om det här? Jag stod och övervägde här en dag, om jag skulle säga något eller ej, och bestämde mig för att göra det. Efter ett, mitt, hummande om att jag inte vill tränga mig på fick jag som svar, det man oftast ju ändå får.
”Det värsta är då ingen vågar säga något.”
(Mer privata reflektioner finns här)
Skriven av: Micaela Röman | 11.05.2012 09:04:20
Det pågår diskussioner om vården i både Lovisa och i Borgå. En del har varit med om riktigt besvärliga saker och en del tycker att den vård de får har varit väldigt bra.
Vi var själva tvungna att vända oss till sjukhuset senaste vecka, den lille i familjen blev svårt sjuk och HVC:n i hembyn Nickby hade redan hunnit stänga. Vi fick en tid på jouren rätt snabbt, mycket snabbt till och med. Väl framme på sjukhuset fick vi vänta och att vänta med ett litet barn som inte precis trivs med läkare är ju inte lätt.
Omgångarna på joursidan var många, efter en dryg timmes försening fick vi träffa en allmänläkare som verkade lite stressad och som inte blev lugnare av att den lille fick spatt då han skulle undersökas. Min första reaktion, som nog satt i ganska länge, var den att läkaren inte hade speciellt bra hand med barn och att han nog inte såg den lille som individ och patient. Mig lyssnade han inte speciellt mycket på, läkaren, då jag försökte ge honom några nycklar för hur den lille kunde lugna ner sig.
Sköterskan som skulle ta blodproven på den lille, ja, hon tyckte jag inte tog någon notis om att det var ett barn på under tre hon skulle sticka i. Det var en riktig pärs att få proven tagna, och det blev inte lättare av att ja, jag tyckte att hon inte var så mån om att ta det lite piano med barnet. Men, vad vet jag – man kanske bara skall vara pang på med nålarna då det gäller barn?
Röntgen igen, sist ut, med en mycket trött och arg patient som kund. En alldeles underbar röntgenskötare som gjorde sitt allt för att den lille inte skulle drabbas av också röntgenskräck. Den lille fick titta på apparaterna och fick välja mjukisdjur som satt på ”kameran” – och just det momentet gick bäst av alla.
Tre så olika träffar under loppet av några timmar. Efter de här forslades vi över till avdelningen och där var det helt andra tag. En alldeles underbar sköterska och en alldeles underbar läkare som tog oss till sig. Den lille blev så avslappnad att han till slut vågade somna – och jo, tröttheten och mattheten tog också över. Men, också vi sågs och hördes på ett helt annat sätt – vi fick fråga, vi fick svar, vi fick frågor och de lyssnade på våra svar. Framför allt sattes ett stopp för den hysteri och oro vi drabbades av på jouren.
Såhär några dagar senare kan jag säga att vi fick både god och mindre god vård. Precis som vi, vi reagerade ju olika vi också i olika situationer, så hade ju också personalen sina egna särdrag. Den ena var kanske trött, den ena var kanske stressad, den ena var orolig för vårt barn och en del gjorde bara sina jobb. Men, det är skillnad att på att vara på jobb och att vara patient. Som patient, som sjuk eller nära anhörig till en sjuk är man så otroligt känslig, orolig och sårbar. Så, jag vet inte om det är ett råd eller om jag bara skriver ur mig, men det behövs så lite för att det skall kännas så mycket bättre. Som att man blir sedd och hörd, redan det räcker långt.
Skriven av: Micaela Röman | 03.05.2012 13:01:27
Utifall att du missade erbjudandet i tidningen i dag, vill jag passa på att påminna om att det finns en möjlighet att testa den digitala versionen av både Borgåbladet och Östra Nyland nu. Behändigt om man är på väg ut på resa, åker mycket buss eller sitter på caféer och är arg för att någon annan lagt vantarna på tidningen.
Mer info finns här (Borgåbladet) och här (Östra Nyland).
Med anledning av detta har jag också i dag fått besvara frågan om det här innebär slutet för tidningen i pappersform? Nej. Det digitala utbudet är ett komplement till det som trycks på papper.
Skriven av: Micaela Röman | 24.04.2012 12:46:01
Senaste kommentarer